Allt förändras inte

Och så är det här! Det härliga sommarlovet. Alla de där veckorna framför sig som man knappt kan räkna till, än mindre har lust att försöka att göra. För det är är nu som gäller och så alla planer förstås...Bada, fiska, cykla, skateboard...

Ja, det är alltså inte mig själv jag pratar om, utan min pojk på bilden. Fotot här till höger på de där lyckliga kompisarna som vet att det nu är slut på den där "skolskiten" för ett bra tag framöver och nu bara står roligheter på programmet. Det de inte vet, eller iallafall inte tänker på nu är att om åtta veckor kommer bägge två att gå och "smyglängta" lite till att skolan skall dra igång igen. För visst var det väl så även för er om ni tänker tillbaka (under förutsättning att ni gått ur skolan då förståss) att på slutet av lovet började man längta tillbaka. Träffa kompisarna igen, kanske få titta på den där snygga tjejen eller killen konstant i klassrummet eller på rasten igen, komma in i fasta rutiner.

I morgon börjar sommarlovet på riktigt. Eric är lite irriterad över att jag bara skall jobba den här veckan också och sedan ha semester. Han vill ju vara själv hemma. Att vi åker utomlands nästa söndag är inget heller som han jublar över. Att vara borta så länge från polarna är inget som han längtar efter. Konstig tid vi lever i. Jag var glad över de årliga resorna till Närke, Dalarna och Stockholm (det var där jag hade mina släktingar). Men det var ju på 70-talet som min son mycket riktigt påpekar. Det han kanske inte vet och som han inte påpekar är att sommarlovet var minst lika viktigt  och skönt då. För allt förändras inte.