After The Goldrush

Slutet av november. Allt är mörkt och rått. Allt bara jobbigt och fördjäkligt.
För mycket party, för mycket måsten. Varför tar man på sig saker över huvudtaget denna tid? Så mycket att göra, så lite kraft. 

Jag pratar med Neil Young. Det är en dåres röst till en Siluett.

"I was lyin' in a burned out basement
With a full moon in my eyes
I was hopin' for a replacement
When the sun burst through the skies
There was a band playin' in my head
And I felt like getting high
Thinkin' about what a friend had said,
I was hopin' it was a lie
Thinkin' about what a friend had said,
I was hopin' it was a lie!"


Jag orkar inte jobba, jag orkar inte vila, jag orkar inte vara bland människor. Jag orkar inte vara människa...
Alla känner likadant. Ingen medlidsamhet här (om man nu hade förväntat sig det).
Samma sjuka - alla bara kör på. Alla tomma blickar. De där ögonen som ser samma sak som jag. Det är några veckor innan jul. Lite drygt en månad till att vi kan börja om igen.
Men nu här - trötthet och försök att ta sig igenom dagen och ...längtan till en annan dag.

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

  • Pelle Alm » Walk the blues:  ”Howdy! Vem är din favoritgitarrist? ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln