Mina tankar i stundande juletid

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen. 
Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
De senaste dagarna har jag gått som i trans och ständigt när tillfälle givits lyssnat på Kelly Clarkssons duett med just denna Vince Gill i låten Don´t rush.

Raderna:

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"

Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.

"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"

Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..

Det är lördag kväll. Det är bara jag hemma. Dagen har tillbringats i staden, i folkhopen, i den där kallade "julrushen" som alla säger att de hatar, men tillsynes många ändå tycks hamna i. 
Det tog tid, men jag hade planen färdig och när jag var i väg igen för att njuta av solen och det fantastsiska ljuset som vi idag genröst bjudits på, var de flesta kvar. Länge leve julkommersen!

Det är så här att jag nu tänker vara ledig i några dagar. Noga räknat 19 dagar. Gud vet att jag behöver dessa dagar för att ladda igen. De här åren börjar minsann sätta sina spår i kraft och ork.