Valboån

Medan vattnet sakta flyter förbi står jag där och blickar ut över sydvästa Dalslands livsnerv. Ån som förbinder sjösystem ända in i Bohuslän, bort till Vassbotten. Kanotpilgrimarnas favoritled. Livsnerv? Antagligen inte. Antagligen aldrig varit heller, men det låter bra. Flottades gjorde det dock. Kanske inte så här långt upp där jag nu befinner mig, men längre ner, ner mot Ellenösjön, min barndoms-sjö. Pågick i flera hundra år. Ett tufft och farligt arbete. Riktiga hårdingar som höll på med det där. Runt 100 000 kubikmeter timmer och virke per år. Sedan tog det slut 1967. Lastbilarna vann den där kampen om timret. Lite sorgligt är det när man tänker på det. Historiens vingslag - hårt och brutalt.

Jag gillar åar, jag gillar floder. Gillar de "strängar" som binder i hop allting. Föredrar dem framför hav och sjöar. Föredrar en romantisk promenad utmed Donaus strand, att Sakta paddla fram på valboån i gryningen, att stilla stå på W.L Stribling memorial Bridge och titta ner på Ocmulgee river... De där vattendragen har något förföriskt över sig. Det där med "förföriskt" förklarade en gång några hemlösa för mig som bodde under W.L Stribling memorial Bridge, bredvid Ocmulgee. De sa att floden Ocmulgee höll deras dröm vid liv. Att de kunde fantisera om att den där floden en dag skulle ta dem med på ett äventyr utan dess like. Hemlösa drömmer också om att bli förförda.

Nu vid Valboån. Allt är lugnt och vattnet flyter sakta förbi. Jag njuter av stillheten, av tystnaden. Jag tänker på de gamla flottarna, jag tänker på de hemlösa vid Ocmulgee. Jag här i en knepig euforisk tillfredsställelse. Bara vattnet som förenar oss.