Längs ändlösa snårstigar kan en människa så lätt bli ett djur. 

Det är mörker. Total mörker. Och jag som numera rör mig i skolans värld 3 mil i från Svärdmannens illdåd, konfronteras med "att det händer aldrig här syndromet" på ett kusligt och fasansfullt nära sätt. Det kunde hända "här". Allt blir så nära och påtagligt.
Gärningsmannens namn och foto hamnar med blixtens fart på diverse mindre seriösa sajter. Det länkas till mannens facebook. Han ser snäll ut på profilbilden, mycket ung, lite barnslig..
En son till någon. En ung man som har människor som håller honom kär. En profilbild som är flitigt lajkad. Släktingar som bedyrar sin kärlek till en "ögonsten". Ingen nämner gärningsmannens anhöriga. Ingen säger att de tänker på dem. Lyssnar på intervju med statsministern. Hans tankar är hos offrens anhöriga, eleverna, folket av Trollhättan, men ingenting om de anhöriga till gärningsmannen. Jag gör det. Tänker på det helvete som en far, en mor måste genomlida efter besked om att deras son är ett monster. Såg de det hända? Knappast. Hur går man igenom en sådan vetskap? Vem hjälper de genom skammen, sorgen, meningslösheten? Hur orkar man fortsätta att gå vidare?

Och så denna fortsatta kamp. Kampen mellan vänster - höger, rasister - antirasister, hat mot samhället, mot människor, mot politiker och inte allra minst mot poliser. Allt detta hat mot vår ordningsmakt och vårt samhälle i stort gör mig så frustrerad så att jag bara vill skrika. Avsaknaden av humanism och människor som vid ett tangentbord spyr ut sitt förakt och hyllar våld och mord mot medmänniskor, sväller över på olika forum. Varför måste vi människor hata och vilja förgöra varandra? Varför kan man inte bara inse att det mord och våld är hemskt? Oavsett vem det gäller?
Och ju mer jag tänker på det, konfronteras jag av mina egna behov av att slå. Att slå tillbaka för det jag tror på, det som är rätt.  För längs ändlösa snårstigar kan en människa så lätt bli ett djur. Människan är ett ondskefullt släkte. Alla har vi våra bomber inom oss som kan armeras. En sorglig vetskap, en kväll som kräver mycket vin...och kärlek.