Att hålla rätt fokus

Jag, Daniel Anglen och Tim Örn på Judogalan förra helgen. Jag, Daniel Anglen och Tim Örn på Judogalan förra helgen.

Fick anledning till att promenera en bit i den kalla, men vackra morgonen. Solen lös så intensivt och tycktes göra sitt yttersta för att fylla på mig med energi, innan arbetsdagen skulle ta vid. Denna fredag kommer likt sina föregångare alltid lika hastigt inpå och jag är sällan tillräckligt förberedd för det faktum att allt som borde varit klart nu, måste få en ny deadline, om möjligt.

Förra helgen var det stor galahelg och jag fick tillfälle att på ett avslappnat och trevligt sätt umgås med alla judovänner som man lärt känna genom åren. Vi var dessutom ett stort gäng från klubben och det förstärkte den där känslan av harmoni. På bilden ser ni mig och min vän Tim tillsammans med Daniel Anglen som blev hela Sveriges tv-favorit ifjol i serien "Heja Sverige".
 Denna helg är det återigen judo som står på programmet, men denna gång i det mer intensivare slaget. Det blir tävling i Karlstad och min roll är att leda ett gäng som har rätt så stora förväntningar på sig själva, vilja, kunskap och ambitioner. Vuxna människor som hatar att förlora. Det är där som jag kommer in. Coachen, den där personen som skall få gänget att lyfta, entusiasmera och få "hjulen att rulla snabbt och säkert". Allt skall ju helst gå som på räls. 
Att vara ledare, att kunna coacha rätt och få ut precis allt det där i rätt ögonblick som krävs för en vinst är minst sagt en klurig uppgift. Ibland tycks man tro att vem som helst kan göra det och visst är det kanske så om man då inte har högre krav än att ha en hejaklack och någon som fyller på vattenflaskan för en. Att vara coach innebär att vara fullt fokuserad hela tävlingsdagen. Att ha koll på allting runtomkring, ha koll på förutsättningarna och framförallt vad som händer i dessa människors huvuden...

För det är under resan, väntan och uppvärmningen som den tävlande under tävlingsdagen skall vara precis lika fokuserad som under själva matchögonblicket. Det är här en stor av utmaningen ligger i att vara den presterade aktive och det är här en vaken coach kan göra stordåd.
En annan viktig sak är att jag som coach och den som skall tävla tillsammans är överens om målet med tävlingen. Att vinna alla matcherna och  t om hela tävlingen kan låta ganska rimligt. Varför inte sätta ribban högt och hoppas på att komma halvvägs? Det är sant. Man måste ha en tro på att det skall finnas en liten chans att vinna, även mot det på papperet mest överlägsna motståndet. Det mest överlägsna motståndet brukar vara en själv..
Jag minns att när jag tävlade och framförallt i början, hade svårt att sätta upp rimliga mål för mitt tävlande. I mina första sju tävlingar mötte jag motstånd som alla var överlägsna mig och jag förlorade således alla matcher, en del mycket snabbt. Jag visste att det var tufft motstånd, men ändå kändes det tufft att få stryk, att vara den som förlorade. Att jag inte vann kan man så här i efterhand se som ganska självklart. De var mycket mer rutinerade än mig, de hade hållit på längre och tävlat en hel del när jag stötte på dem. Om jag vunnit mot dem i det skedet, så skulle deras insats inte varit mycket att hurra för och i sanningens namn inte sporrat mig att fortsätta.
Jag upptäckte att det fanns andra sätt att vinna på, utan att vinna matcherna mot de där motståndarna just då. Att hela tiden försöka slå mig själv. Ju mer jag tävlade upptäckte jag att jag faktiskt blev bättre. Jag kände mig starkare och mina tekniker började så smått att fungera. Ibland kunde jag t om få in något kast och få poäng. Varje sekund längre mot just den där motståndaren som jag tidigare fått stryk mot räknade jag som ett segerpoäng som jag likt en trofé stoppade ner i min erfarenhetssäck. Denna säck med erfarenheter skulle jag sedan få stor användning för den dag då det tillslut var dags för mig att börja vinna. Att hela tiden försöka överträffa mig själv. Sekunder, blev minuter och tillslut stod jag där som segrare.
Det där blev en sorts livsresa och det lärde mig inte bara att ju mer jag tränade och tävlade, ju bättre blev jag, utan det gav mig också en högre insikt som jag burit med mig i livet; Om jag har tålamod och orkar att hålla ut, har jag möjlighet att nå allt det där som jag någonsin drömt om. 
Det är just det som är min största uppgift i morgon som coach; att följa planen, påminna om ett längre mål, att vara närvarande och upprätthålla rätt fokus.
 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

  • Pelle Alm » Walk the blues:  ”Howdy! Vem är din favoritgitarrist? ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln