The man in me

Jag lyssnade på Lonnie Mack och mest på hans version när han gör den där Dylanlåten "The man in me". Det var så jag tillbringade större delen av de svarta timmarna.

Det finns något av ett reningsbad i att ägna sig åt nattvak. Som oftast uppskattar jag det, men i natt var det mest en plåga. 

Vuxna män spränger barn på en lekplats för att de avskyr dem. För att de var någon annans barn. Vuxna män som jag kan inte sluta att tänka på det. På den där grymhet som vi människor bär inom oss. Vi är sannerligen en hemsk art. Vi slutar aldrig. Vi är inte intresserade av att sluta. Vi kör på tills vi blir dödade för att sedan ersättas av nya gryma människor. Så där går det på. Så där har det alltid varit. Det blir inte värre och det blir sannerligen inte bättre. Vi har ägnat oss att döda sedan jordens födelse. Det som IS/Talibaner och allt vad de heter gör nu, gjorde blonda män med svärdet i sin högra hand och korset i den andra, redan på 1100-talet och förövrigt människor långt innan dess. Samma grymhet.

Nu väntan på ett nytt Hattin. En plats och ett sista slag.
Precis som när Saladins trupper 1187 drabbade samman med korsfararna i det blodiga slaget som skulle innebära början till slutet för korsriddarnas rike i det Heliga landet.
Kan vi få lite andrum sedan? Vad sägs om ett enda stort lugn i minst 200 år på alla fronter?

Jag har sett denna morgon födas. Jag har sett det ljusna och folk återgå till sina jobb. Jag har druckit te och försökt att ta mig samman. Även dags för mig att bryta upp. I bilen sedan hör jag nyheten om det kapade planet i Cypern. Hur är det möjligt att kapa ett flyplan anno 2016?