I väntan på Nationaldagen

För ett år sedan skrev jag det här. Precis som nu såg jag fram mot att fira nationaldagen.
Kanske inte är en storfirare, men sympatisör. 

Förra året fick jag äran att hålla nationaldagstalet här i Färgelanda. Detta vid Stigens herrgård som traditionen bjuder.

Ett av de finaste uppdrag som medborgare man kan få  ...enligt mig.

Mitt tal handlade om  6 junis historia
Om den stora flaggfesten 1893 som hölls på Skansen i Stockholm och hur denna dag 90 år senare skulle skulle bli Sveriges nationaldag, men först 2005 blev en allmän helgdag.

Jag pratade vidare om vad som kännetecknade  vårt land och vikten av att arbeta mot de krafter som vill göra gällande att våra traditioner, den svenska flaggan och vår nationalsång enbart är till för vissa i vårt land. Att det inte finns det något motsägelsefullt i att bevara våra egna traditioner och samtidigt våga vara öppen mot de människor som kommit hit från andra länder eller människor som har andra åsikter än de jag själv har.

Avslutningsvis nämnde jag mina förfäder som kom från Frankrike till Sverige 1601 som flyktingar.
I den svenska historieboken sägs det att de “hämtades in” till Sverige, för att de var duktiga hantverkare och affärsmän. Det var dock långt i från hela sanningen...
Mina förfäder var Hugenotter, alltså franska kalvinister som förföljdes av den franska staten och katolska kyrkan.  Över en halv miljon hugenotter flydde under 1600-talet från Frankrike. De flesta hamnade i Danmark som var enda landet i Europa med religionsfrihet. Ett hundratal kom till Sverige. Mina förfäder kom tillsammans hit med kanske mer kända släkter ur svensk uppbyggnadshistoria som De Laval,de Besche, De Geer.
Någon religionsfrihet för dessa fanns inte i Sverige, allt skulle inordnas i den lutherska läran. 

Mycket i det där talet känns fortfarande så aktuellt. Tyvärr lär det dröja innan de drömmar jag hoppades på skulle slå in tillslut gör det. Lyssna gärna gärna på mitt tal i sin helhet .