Vi får dö en annan dag

Jag åker med solen och Andersson Wiij sjunger
"vi får dö en annan dag" så att det nästan skälver i kupén.
I andra refrängen sjunger jag med. Vi (jag och Thomas) är överens om alla dessa haters och all den här bitterheten,
men...
ännu blir folk kära och trots ett mörkt år med terror och alla dessa fantastiska musikartister som dött, Brexit, en galen Putin; krig och flyktingström, så försöker vi - försöker jag att hålla leendet levande.

Ute på Malmön skiner fortfarande solen och på klipporna firas en vacker dag med skratt och uppsluppen stämning. Några badar medan solen sakta går ner i havet.

Det är dagar efter semester. Allt är skönt och lugnt, samtidigt som det aldrig tidigare varit så stressigt och svårt att hinna med. Att blogga kommer längre ner i prio-ordningen.

"Vi får dö en annan dag". Det är gospel-vår i augusti. Det är mäktigt, men så skört. Natten sveper om oss sitt kyliga augustitäcke och jag tänker på allt det där hemska som aldrig tycks finnas något slut på. Det där som media kletar in i mitt ansikte, alternativt delar ut som käftsmällar mot en oförberedd måltavla.

Men

på vägen såg jag paret som gick hand i hand ner mot havet. De skrattade, fnissade, tittade på varandra, kysstes och de var absolut kära och det fanns inget - inget, som kunde bryta den där känslan som andades hopp och tro.
Så vi får dö en annan dag.