Just här är jag fri och trygg

Det råder total stillhet ute. Inte en vind. Fåglarna sjunger och alla väntar på att solen så småningom skall komma fram. Jag står på utetrappan och ser på hur resten av familjen lämnar huset. Jag blir kvar, men dröjer mig kvar där ute en stund. Vill ta in allt det där som man bara kan få utomhus.

Inombords är jag ockuperad. Min kropp är erövrad och slutligen annekterad av en kraftfull förkylning. För första gången på evigheter ser jag mig besegrad och har tillfälligt kastat in handduken. En sjukdag och en sällsynt frånvaro från min arbetsplats.

Sitter på balkongen sedan. Alvedon kan vara rena mirakelkuren. Dock för mycket luft verkar inte bra för min sjuka kropp.

Sängläge ganska snart igen. Drömmer om demoner som förökar sig och en fästning på ön If.
Jag tillsammans med Anselme. Ingen direkt spännande kombo. Sedan fylls ön av 3500 hugenotter.  Antagligen finns det flera ättlingar till mig bland dem. Fängelsehålor fyllda till bristningsgränsen och ett liv under vidriga förhållanden, men för de som kan betala finns det bekväma gemak i fästningens övre plan. Jag tillhör inte de sistnämnda.

Jag vaknar upp någongång efter att Edmond Dantès och Abbé Faria gör entré. De tycks dock inte längre vara interner utan snarare plågoandar och elakingar.
Ibland i stunden kan mardrömmar vara värre än den värsta sjukan.

Jag är ok, om än lite tilltufsad. Dessa feberdagar håller mig i ett järngrepp, men jag har det faktiskt trots det ganska bra. Just här är jag fri och trygg.