Att få Sms från SSU är som att uppmanas visa leg på systembolaget

Jag har en alter ego i Umeå som heter Michael. Hälften av de samtalen som jag får på en vecka är adresserade Michael.
Michael är förstås inte jag och inte ett alter ego heller, utan den person som haft mitt telefonnummer före mig. För ju mer som efterfrågar mobila abbonnemang, ju

färre nummerkombinationer i just den nummermodellen som operatörerna använder sig av finns kvar till nya användare.

Förr hölls ett nummer kvar långt efter det att det sagts upp. I dag tycks det redan nästa dag pytsas ut till någon ny abbonent. Man kan fråga sig om detta verkligen är etiskt riktigt, eftersom att jag får samtal från de mest olika håll och myndigheter.

På ett sätt känns det som att jag öppnat en dörr ofrivilligt till någon annan och nu bär på massa hemligheter, som egentligen inte tillhör mig.

Michaels nummer står också i cyberkatalogen. Om det inte varit för att olika adress stått med skulle man kunna tro att vi var tillsammans...

Ibland får jag också mess från Michaels vänner. I början svarade jag att de skickat fel, men tröttnade snart på det. I dag låter jag det bara vara. Hade jag varit tjugo, hade jag säkert skrivit tillbaka, låtsas varit Michael, busat. I dag som vuxen (och lite tråkig), låter jag det bara vara.
Michael har tydligen kopplingar till SSU. Det har jag dock inget problem med. Så länge som ungdomsförbund skickar meddelande till mig, tänker jag le mitt största leende, precis som om någon skulle få för sig att be mig om leg på systemet.

Not. Detta blogginlägg skrevs av mig och publicerades första gången den 2 juni 2013. Drygt 3 år har gått, men inte mycket har ändrat sig.