Under lugn och stillhet

"Det är inte konstigt att du blir sjuk", säger A , medan hon plockar upp ur matkassar. Själv halvligger jag i soffan och exploaterar hela min sjukdomsbild. När jag med min bästa "vad menar du min" visar min fullständiga oförståelse till hennes konstaterande, svarar hon lätt i förbifarten på väg till nästa köks-syssla;
"Ja med det tempot som du har så..."

Och där förstår jag att hon menar att jag ständigt är på gång och alltid har kvällar och helger uppbokade och inte har någon tid för återhämtning. När jag väl är ledig tycker jag om att dricka öl, stämma av och gå på lokal. Det vet jag att hon också menar.

I själva verket är det inte mycket som skiljer mitt hektiska liv med A:s. Hon håller sig också alltid sysselsatt till bristningsgränsen och tycks trivas med det och är det inte så för oss allihopa som är där någonstans i den produktiva medelåldern att vi kör på rätt bra i några år? Inget är lagom i landet lagom...
Det liksom finns en tjusning i att jobba för mycket, engagera sig i fritidsaktiviteter och flänga än hit och än dit....

Jag flänger inte omkring alls just nu. Det är stopp. Jag ojjar mig över min olägligt påkomna förkylning och jag grämer mig i att varken kunna jobba, träna och dricka öl. För just de där tre ingredienserna är viktiga för mitt välbefinnande. Nu finns inte orken där, eller lusten. Allt är dämpat och lågt.

Men solen skiner minsann och det med något överdriven entusiasm. Det är högsommarvärme ute och väder vi inte såg här i Dalsland under hela juni, juli och Augusti.
September is the shit!

Jag pratar med min far i telefonen. Han vill prata om vädret. Han tror på klimatpåverkan säger han, men att det är så varmt just nu i september beror inte på det. "Nej Tommy, minns du september -75? Då var det minsann varmt långt in i oktober."
Jag säger "mm".
"Och så 58, men det minns ju inte du.."

Jag minns inte hur det var just i september 1975. Vad jag minns är att det alltid var sommar när det skulle vara sommar och vinter när det skulle vara det. Min far har en hästs minne.

Sedan pratar vi gitarrer . Våra gitarrer. Om det har jag mycket att säga. Vi har våra beröringspunkter jag och min far. Jämlikar.

Solen har för länge sedan gått ner. Ännu en vacker dag är förbi. Jag hostar inte längre. Kanske är det nog nu? Och kanske, kanske skall jag aldrig mer skriva om saker som uppkommer under förkylningsrus...

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln