Längre neråt vägen

Första träningspasset på evigheter och jag är svag och loj, men hostar inte och det känns som ett stort kliv framåt. På judomattan är det trångt och i dojon extremt svettigt. Sådant jag uppskattar.

I bilen på väg hem sedan, den där duetten med Mauro och Jill som bara väcker sentimentalitet och minnen från förr. Det är krossade drömmar och preskiberade romanser. Och det handlar om förlåtelse och en andra chans....

Men det handlar inte bara om tillintetgjorda kärleksaffärer, utan också om vänskap och alla de där vännerna som kommit och gått. Jag tänker på de där fina människorna på klubben som jag delat så mycket med, som sedan försvunnit, men nu är tillbaka igen och vi bara kör på som om de där åren emellan aldrig funnits. Det är vackert. Snudd på kärleksfullt

och

 längre neråt vägen finns det alltid alltid en ny chans.
Det känns förhoppningsfullt.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln