Baby Don't Rush

Medan jag gör en hastig mellanlandning i hemmet mellan jobb och träning för att packa om, prata om dagen som gått med min son, snabbt få i mig lite mat - sjunger Kelly Clarkson tillsammans med Vince Gill den undersköna  låten
"Don´t rush".

"Let's wake up in the afternoon
Pretend that we got nothing to do
No we don't have to go by any agenda
We can make up our own rules"


Och just då när Vince spelar det där extremt känslosamma solot som i sig är väldigt enkelt, men så sprött och sårbart, funderar jag allvarligt på om inte just han är min största gitarrfantom. Inte Clapton, Inte Vaughn, inte Young...
Vince Gill finns ständigt där med sin lena röst och sitt känsliga gitarrsound. Vi har ett förhållande.

och samtidigt

är det vardagar som kommer och går
allt är inrutat in i minsta detalj.
Detta är livet som jag fick. Livet som jag tog.
Det där livet som jag älskar, men som ständigt utmanar.
Vuxenliv deluxe på speed. Jag och alla andra som kämpar med att få dagarna att gå ihop.

och jag är sugen på att ta Kelly på orden
låtsas att det inte finns något som jag måste göra.

Men

i nästa sekund är jag så tacksam över att kunna vara upptagen. Att få och kunna leva ett aktivt liv. 
På vägen till träningen sedan småpratar jag med min son, samtidigt som hela livet rasar där utanför vår bubbla.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln