Mot toppen

Jag på toppen.
Finns ingen skönare känsla.
Det går upp och det går ner. Ibland känns det som man ständigt är där nere. I min ålder når man en sorts balans.

För några dagar sedan i en livsmedelaffär:

Hon; "Hej, ursäkta att jag tränger mig på, men jag vill bara veta varför jag känner igen dig så och jag såg att du tittade på mig också..."

Jag; "Jo, jag känner igen dig också, men kan inte placera dig.."

Så där gick vårt samtal på. Hon direkt, jag mer trevande.
Hon kändes verkligen så bekant, så nära, men ändå så långt borta.

Hon frågade vad jag hette. Jag frågade vad hon hette. Det hjälpte oss föga, men jag gissade på gymnasietiden, men vi var inte lika gamla.

Sedan kom jag på det. Vi hade drama tillsammans under ett par år. En gång i tiden var jag en tonåring med teater-ambitioner. Största merit - en roll i en uppsättning på Lisebergsteatern. De drömmarna dog - 86. Trettio år sedan exakt. 

Tiderna förändras, men nya drömmar tar vid och även om allt idag tar sig helt andra utryck finns alltid den där känslan där, en önskan att vara en del i något. I ett sammanhang, få lyckas och bestiga nästa topp.
Att återigen få känna den där känslan -
Känslan av att Lyckas.