En annan dag i mina hemtrakter

Det är väntan på en storm från Norge.
Södra Sverige och Västkusten gör sig beredda. Jag hör förtruppernas dån utanför. Det kommer i intervaller. Ibland lite starkare.
Annars tysthet. 

När kvällen kommer åker jag och min son till Torps kyrka för musikgudtjänst, men först gör vi en mellanlandning hos mina föräldrar.
Där är det mesta som det alltid har varit.

Väl uppe på kullen, slår det mig hur liten Torps kyrka är. Det var ett tag sedan jag var här.
Men dess värme är densamma och min bror tillsammans med för kvällen; Det Lilla bandet håller stämningen uppe. Det är en timma som slukas upp av Annandagens tema och vacker sång.

När min son sedan frågar om klocktornet, berättar jag om hur det är att befinna sig där inne när klockan slår. Om hur jag och en vän på slutet av sjuttiotalet smög oss in om natten och satte ljud i klockan.
På den tiden var kyrkan aldrig låst, så ej heller klockstapeln. Hur det är med den saken idag har jag ingen aning om.
Som barn var kyrkogården, kyrkan och dess torn ett spännande inslag i ett barns äventyr. I dag är det bara fridfullt.

Ellenö - det var här jag växte upp. Där jag lekte och brann. Trots alla år som gått, tror jag mig ändå känna till alla platser där och dess gömmor och vrår.
För det är väl så det är; Trots att du varit borta en evighet, så är platsen där du en gång växte upp som en upplyst skridskobana. Du behöver inte ledas för att hitta runt.