Surgubben

Under sommaren 2011 var min vän från Luleå; Kent Nilsson en uppskattad gästbloggare här hos mig. Han skrev blandannat inlägget "Surgubben", ett inlägg som idag känns mer aktuellt än någonsin.

Som flitig läsare av Tommys blogg har det givetvis inte undgått mig att Färgelanda har tagits över av ett gäng ungdomar som terroriserar bygden kvälls- och nattetid. I flera blogginlägg har Tommy skildrat sin frustration över att få sin kvällsro och nattsömn störd. På samma gång som jag sympatiserar med Tommy, kan jag inte låta bli att skratta inombords. Min gode vän håller nämligen på att utvecklas till en fullfjädrad surgubbe.

Under min uppväxt hade jag förmånen att stöta på ett flertal surgubbar. Jag minns särskilt en som var extra tacksam att reta. Denne hade av någon anledning stört sig på att några få barn spelade fotboll på en liten gräsplätt framför hans balkong som låg på bottenplan. I sann surgubbsanda hade han skällt ut barnen och bett dem att omedelbart avlägsna sig platsen. Det var det bränsle som barnen behövde. Snabbt sammankallades fler och innan surgubben visste ordet hade spelet omvandlats från två-manna till fulla elvamannalag med avbytare. Resultatet blev självfallet att surgubben blev ännu argare. Vartefter utvecklades fotbollsspelandet till ett mer systematiskt och renodlat terroriserande, vilket möjliggjorde att även de som inte var idrottsintresserade kunde delta. Som mest vill jag minnas att vi var över 50 barn som alla bar på den där speciella glöden i våra ögon. Klimax nåddes när ett av barnen vågade sig ända fram till surgubbens balkong och väl där lyckades dra på en så hård spark att plåten, som jag vill minnas, skälvde i flera minuter efteråt. Eftersom surgubben alltid hade persiennerna neddragna var spänningen olidlig. Satt han där inne och tryckte eller var han inte hemma? Han var hemma och han observerade hela händelseförloppet. Det som sedan skedde tillhör ett av de starkaste minnen jag har från min barndom relaterat till surgubbar. Mannen valde nämligen att göra det största misstag en surgubbe kan göra - han försökte att fånga barnet som utdelat sparken. Resultatet blev dock inte vad han hade tänkt sig. Han snubblade nämligen när han skulle häva sig över balkongräcket och stöp i backen med full kraft. Därmed var kampen över och vi barn stod som segrare. Även surgubben blev något av en vinnare på kuppen, eftersom all terror upphörde efter incidenten. Jag antar att alla inblandade kände att det hela nu hade gått för långt. Det som sedermera skedde var att jag och de andra barnen växte upp, medan surgubben genomgick en metamorfism och återuppstod som en snäll pensionär vars huvudsysselsättning blev att mata duvor i parken.
Min erfarenhet av just denna surgubbe är till stora delar symptomatisk för den process genom vilken en mansperson övergår från att vara ljuv ungdom till surgubbe för att därefter omvandlas till en fridfull person med hög toleransnivå för ovälkomna händelser i sin omgivning. Den relativt begränsade kunskap som ännu så länge finns inom området har dock inte lyckats fastställa en entydig förklaring till vad som gör att några av oss utvecklar denna unika förmåga, medan andra inte gör det. De flesta är emellertid överens om att förutsättningen för att kunna bli en surgubbe är att man någon gång i sin ungdom själv har terroriserat en. Det handlar alltså om en form av genealogisk evolution som i princip är omöjlig att stoppa. En mer noggrann litteraturgenomgång visar också att det finns fem typiska kännetecken på att en mansperson med ungdomligt patos håller på att omvandlas till en surgubbe. Dessa är:

• Personen har helt upphört med att titta på ZTV och MTV (han har helt enkelt inte tid, eftersom han tillbringar den största delen av dygnet vid fönstren) 

• Personen söker stöd och sympatier från sin omgivning för de oförrätter som upplevs äga rum (omgivningen ber dock mannen att lugna ner sig och dra sig till minnes hur det var när han själv var ung - vilket personen i fråga givetvis inte kan komma ihåg)

• Personen kliver alltid upp ur sängen vid minsta oljud i närområdet (detta kan även vara ett tecken på att mannen dras med sömnproblem till följd av ökat åldrande) 

• Personen har alltid en kikare, ett anteckningsblock och en kamera i närheten av ett fönster (för att därigenom kunna dokumentera buset utifall att polisen gör en razzia och den hårt under-cover-arbetande mannen kallas in som åklagarens främsta huvudvittne)


• Personen talar ofta om vilka aggressionshandlingar han skulle kunna utföra om han valde att fysiskt konfrontera buset (men ingen fysisk konfrontation sker, eftersom manspersonen då upphör att vara surgubbe och skulle i så fall övergå till att bli en fridfull äldre herre med hög toleransnivå för ovälkomna händelser i sin omgivning)

För mig överensstämmer i princip tre av de fem kännetecknen, vilket gör att jag för närvarande befinner mig någonstans mellan ljuv ungdom och surgubbe i processen. Inom de närmsta åren räknar jag dock med att utvecklas till en fullfjädrad surgubbe i likhet med vad Tommy redan är på god väg att bli. Slutligen bör också nämnas några ord om hur framtiden ser ut för surgubben. I takt med vår ökade användning av IT, förespår många, däribland jag själv, att framtidens surgubbe kommer att ge buset den stimulans de ute efter genom att nyttja sociala medier. Detta är också något som redan förefaller ha påbörjats på vissa mindre orter runt om i vårt avlånga land :-)

Det var allt från mig som gästbloggare för den här sommaren. Hoppas att ni läsare får en fortsatt trevlig sommar. Själv börjar jag arbeta på måndag, vilket faktiskt ska bli roligt.

Detta inlägg publicerades för första gången den 11 augusti 2011 och är skrivet av Kent Nilsson, Luleå.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln