I människan finns inget gott

Idag sken solen så klart. Jag promenerade i bara skjortärmarna. Det var kallt i vinden, men den befriande känslan av lättkläddhet överträffade med lätthet det faktum. Såg några ungdomar på håll som utmanade med shorts och kortärmat. Där hade dock min gräns för längesedan överskridits.
Ljuset och solen får fortsätta att anstränga sig om jag skall hamna på rätt köl igen. Den här vintern har minsann varit hård mot de hårda.
För några dagar sedan såg jag regnbågen. Jag såg det som ett tecken att "nu vänder det". Vi behöver ha de där sakerna att hänga upp det på... vi behöver hitta och få de där "tecknen".
Ja, jag pratar om livet. Jag pratar om att kunna stå ut och att kunna känna tillförsikt i det lilla. Något inte helt självklart enkelt anno 2017 så här långt.

Idag har jag haft huvudvärk direkt kommen från helvetet. Jo, så var det. Jag såg det inte ens komma. Stenad bara sådär.
Nu drack jag en del alkoholhaltiga drycker i går kväll och skrev om det dessutom här. Med det sagt kommer massor av människor lägga ihop ett och ett..
Och
Göra en totalt fel analys.
Märkligt det där hur vi alltid skall dra våra egna slutsatser om andra människors ve och väl.
Inte konstigt att vi ibland inte står ut och helt enkelt ger upp. Livet suger för att vi människor tror oss veta det bästa om allting.  Livet i säg är inte ödmjukt.

Mars är snart slut. 
Sommartid har gjort intrång. En gång var vi smarta och beslutade att vi skulle ha två olika tideräkningar på ett år. Idag finns det nog ingen som fattar varför. Även det en idioti således. 

Min farmor sa en gång "i människan finns inget gott". Jag, en liten pojke, hade svårt att ta in de där orden då och var förstås totalt oförmögen att sätta in det i en kontext. Det har hängt med mig som en svart mantel genom livet sedan dess. Något som en gång skrämde, har blivit en insikt.

Så nu letar jag tecken och dessutom försöka göra så gott jag kan för att göra rätt. Ingetdera något som är enkelt.
Någon gång måste man försonas med det som är och försöka gå som en man.
På ostadiga ben i  en ostadig värld.