Poliser i Färgelanda centrum samtidigt som Ronnie Dunn serverar visdomsord.

Två polisbilar i Färgelanda centrum gör mig på gott humör.
Inte för att jag vill att det skall ske brottsliga handlingar i min närhet, utan just därför att jag vill ha polisen här. Att polisen besöker oss i Färgelanda.

Sådana här samhällen kan lätt bli laglöst land då polisens organisation behöver trimmas.

Det där som sedan försigår nere i centrum bli mitt och min sons skådespel för en stund. Kanske inte just polisens närvaro, utan hur folk runt omkring reagerar. 
Från att vara en folktom plats, finns det lägligt nog nu vuxna människor som tar sig en promenad i omgivningen. Bilarna ute på vägen kryper förbi och har antagligen aldrig kört så sakta innan.

När skådespelet är över går min son in på sitt rum igen och fortsätter med sitt som ingenting har hänt.
Show time är över!

Själv sätter jag på en härlig blandning av musik där Vince Gill, Bonnie Bishop och ett koppel av ytterligare underbara artister gör allt för att underhålla mig.

Kanske inte för mitt val av lördagsdryck, utan snarare mer av en eufori av Ronnie Dunns vokala utryckssätt och hans förmåga att på ett högst begripligt sätt kan sätta ord på det.

"If you were this guitar, I'd turn it to eleven
If you were an angel, I'd pray to go to heaven
If they wouldn't let me in, I'd break the gates down
I'd break 'em all down
If you were on the other side of the world
I'd spin that thing right back around just to get to you girl
I love the way you always go and mess me up
If you were a whiskey, girl, I'd be a damn drunk"

Det är där jag är nu. Just här och nu.