Efter förlusten

0430 en måndag morgon.
Försent för att lägga sig, Förtidigt för att göra sig färdig för dagens utmaningar.
Inte mycket känslor inom mig. Inte många alls.
Snarare en stor tomhet.

Jag är en en sån där typ som man nog skulle kalla en extrem "känslomänniska". Ibland har jag problem med att tygla mig.
Ändå skrämmer den här tomheten mig mer än det. Känslan av att inget spelar någon roll längre.

Det är te eller kaffe. 
Kan inte bestämma mig för det spelar ingen roll...

Så

Jag lägger mig på soffan, men är inte trött. Ligger bara där. Inget händer.

Snart en timma sedan Maple Leafs besegrades. 
Om några timmar skall jag spela in ett nytt avsnitt av snabba puckar. Ett "feel good" projekt utan dess like. Att få prata om ett av det roligaste jag vet en gång i veckan tillsammans med en likasinnad.

Ett tag trodde jag att detta kanske ändå skulle gå. Just då i tredje perioden då Matthews gjorde det där konstmålet. Det är viktigt att aldrig tappa tron. Att känna tomhet och kanske likgiltighet är farligt, men finns alltid där i närheten.

Jag reser på mig. Behöver stänga av mitt alarm. Varför ställer jag egentligen det där alarmet, då jag numer alltid tycks vakna innan det där oväsendet?
Det får bli kaffe ändå - eller te.

Det är tyst.
Allt är behagligt tyst på ett nästan skrämmande sätt.
Nu börjar dagen. 
Nu börjar dagen med mitt skramlande med kastruller och väsande vattenkokare.
Snart hoppas jag på att vara besviken på Toronto och känna agg mot Caps och tvåmålsskytten Johansson.
Den här tomheten är inte sund. Jag vill inte bli likgiltig igen.