Dårarna får hata - själv tänker jag spela in en sång om att tycka om.

Första maj och det innebär vissa förpliktelser. Bland annat att möta dagen med shorts och kortärmat.

Solen skiner och det är rätt behagligt, men ingen sommar-temperatur.

Maten tillagas och äts ute och jag och min son får en trevlig stund tillsammans. Jag spanar ner mot samhället.
Det finns för ett ögonblick en förhoppning om att få se ett demonstrationståg.

Jag har aldrig gått i ett demonstrationståg. Det närmsta jag har kommit var när jag och några vänner i början på 90-talet vilade i Margaretegärdeparken i Uddevalla, efter en extremt blöt utekväll.
Det var en sådan där fantastisk solig och skön första maj och jag och mina vänner jobbade på att dosa/sova bort huvudvärk/illamående och kanske en dålig utekväll.

Jag måste somnat hårt, för helt plötsligt stod de där bara några meter ifrån och jag minns att just den där uppmärksamheten, det där ljudet var det som jag absolut inte behövde då. 
Närmre än så har jag aldrig kommit.

Nu ser jag på hur nazisterna demonstrerar i Falun. Det blir fler med åren. Det blir motdemonstranterna också. Alla hatar. Det pågår en kamp därute och sanna mina ord, så kommer den kampen en dag innebära krig och undergång.
De kloka människorna tycks snart vara ett minne blott.

Det finns något sjukt i allt det där med att "antingen hatar man extrem högern eller så hatar man extrem vänstern".
Med lite sunt förnuft skulle man inse att båda de där formerna av extremism är lika farliga och lika osunda.

och så har vi de där nazisterna som är lika mycket extrema åt höger som åt vänster, men det fattar de inte och även om de är korkade så får man nog säga (till deras fördel i det fallet) att egentligen är det väl så att när man "gått varvet runt" är allting fascism.

Dårar klarar inte av att tänka själva, utan är beroende av ett elitstyre, en reglerad ekonomi, mytiska symboler och ett militariserat politiskt liv.
Givetvis med en positiv syn på våld som medel att uppnå målet och förstås då inbegripande heroism och manschauvinism.
Lägg därtill nationell rening och ett ledarskap som drivs av personkult, så blir det glasklart att alla de där sinnessvaga individerna i grund och botten hänger sig till samma -ism...

 Det "livestreamas" och jag tittar och det skickas kommentarer i en strid ström bland alla utryckssymboler som tummen upp och hjärtan.
Kommentarerna är råa och omänskliga. Ingen skillnad på dess kvalité beroende på vilket läger de tillhör.
De är onda människor oavsett om de inte har förmåga att utrycka sig bättre, eller att de försöker på nätet verka tuffa och hårda.

När skall vi vanliga normala människor sätta ner foten och säga i från? Vi som förstår att oavsett vilken av dessa "ismer" du säger dig företräda, är det åt helvete fel!

Jag påverkas och botar med att spela in en sång om att tycka om.
Senare i kväll tänker jag kramas särskilt kärleksfullt på judomattan i det mattkampsmoment som jag ser framemot.