Det du inte vet

Jag sitter ute en stund. Kvällsluften svalkar.
Det har varit en hektisk dag och varm...
Jag funderar på det där en stund. Funderar på konfirmationsförberedelser och det faktum att nu är vi här..
Allt går i 180. Hela tiden är det något som  är på gång.

Jag spelar Uncle Kracker, Sheryl Crow och Fleetwood Mac. Precis i den där ordningen.
Nu blir det bara Fleetwood resten av kvällen, tänker jag samtidigt som jag känner en rysning fara genom kroppen. 
Jag är avkyld nu. Det är dags att gå in. Stevie Nicks, hennes musikaliska vänner och vinet får följa med in i biblioteket. Där sitter jag sedan omringad av böcker med en av favoritgitarrerna nära till hands. En Seagull Maritime. 
Stevie sjunger, Christine också ibland och när inte Lindsey Buckingham koncenterarar sig på sången, konstaterar jag att just han måste vara en av de mest underskattade superkända gitarristerna i denna värld.

Jag tänker också på ett Youtube-klipp jag såg tidigare under dagen med Knopfler, Clapton, Sting och Phil Collins på samma scen, traktera sina instrument.
Det där skulle man kunna kalla en supergrupp.

Jag tar gitarren och spelar de först tonerna i gypsy.

"So I'm back to the velvet underground
Back to the floor that I love
To a room with some lace and paper flowers
Back to the gypsy that I was
to the gypsy that I was."

Det där gitarrsolot som Buckingham gör sedan i den där låten ger sannerligen mersmak.

så där rullar kvällen på.
Jag är fast med vinet,
med mina hjältar,
mina tankar
och ett liv på speed.