40 år

Idag är det 40 år sedan Elvis gick bort.
En dag som jag faktiskt minns lika väl som när jag fick beskedet att statsministern hade blivit mördad. Eller vad jag gjorde den 9 sepetember 2001.
Den 16 augusti 1977 berättade pappa att Elvis var död. Han hade precis kommit hem från jobbet och hade som budbärare av den sorgliga nyheten ansvaret att berätta för mig och min bror.
Elvis var ett viktig person i vårt hem.
Vi var i köket.
Det var en rörande stund. Min far var tagen av allvaret, själv ville jag bara gråta. Det var som att det skulle varit en familjemedlem.
Så stor var Elvis Presley. Så mycket betydde han för så många människor.
Fortfarande är han The king och han får hela tiden nya fans.
Ungdomar idag må har dålig koll på dåtidens musikhjältar, men Elvis känner alla till.
Jag vet, därför att musik är mitt jobb.

Det finns ej heller någon annan som sålt mer album, eller spelats mer. Evis Presley är ett fenomen som det är tveksamt om någon nånsin kommer överskugga.

Ett exempel är den där personkulten kring Elvis.
Än i dag finns det ofantligt många människor som faktiskt lever på att "vara" Elvis.
Bara under min resa för en liten tid sedan stämde jag av med "två Elvis". En som sjöng och försökte efterlikna Elvis och en annan som i form av en staty vars grej var att slänga halsband runt flickors nackar mot pengar. De där manéren Elvis hade.
Båda Elvis såg ut att vara omåttligt populära och göra mycket pengar på just det de gjorde.
Vilken annan artist har lyckats "leva vidare" i fysisk form i den utsräckning som Elvis gjort?

Själv har jag haft möjlighet att vara i Elvis hem Graceland i Memphis 6 gånger.
Varje gång inser jag hur ofantlig stor den här människan var och fortfarande är.
Köerna, känslorna och fascinationen.
Det gör mig alltid tagen och mållös.
Elvis är The King och kommer alltid vara det.