Tillsammans igen

Det är fortfarande en anpassning som pågår.
Den hårda resan från semestertid till jobbtid.
Hardcore.
Och bloggen får vila och även mina gitarrer, men eftersom att jag inte lyckades ge mig iväg till veckans fjärde träningspass greppade jag min gamla vän Ibzen efter några timmars sömn efter jobbet.

Jag och den där gitarren har varit med om en grym resa. Faktiskt precis i  40 år. 
Jag minns fortfarande när den blev min. Hur pappa kom hem med den till mig.
Det var min andra gitarr i mitt nioåriga liv och jag hade förstås ingen aning om den resa vi två skulle få göra tillsammans .
In good times, and bad times.

Vi har till och med rest runt i världen ihop. Vi har gjort alla de där låtarna, hundratals...kanske ännu mer.
Och i mina allra svagaste stunder så är det just den där gitarren som stöttat, lyssnat och tagit mig genom natten.

Idag hänger den mestadels på väggen.
Som ett minne om förr.
Andra gitarrer har tagit dess plats.
Andra gitarrer har fått all kärlek.
Min vän Ibanez Concord 698 Jumbo behöver omvårdnad.
Kärlek, nya strängar och mycket smek

Så vi spelar oss genom kvällen och jag sjunger ibland och jag konfronteras återigen om hur lättspelat den är och noterar vårat samspel.
Ibland vid möten efter en längre tids frånvaro, kan det kännas som att man aldrig varit ifrån varandra trots allt.  

Jag lyssnar på Guy Clarke sedan. 
Den mannen har saker att säga till mig.
Jag greppar gitarren igen. Vi spelar Guy Clarke tillsammans och det i samförstånd. 
The best av Dualtone years.
Och låten "The guitar" blir ett värdigt avslut på denna kvällssession.
Vi spelar den två gånger just därför.

Jag mår fint.
Vi mår fint.