Man är aldrig förberedd när det oönskade katastrofala dyker upp

Ibland går det verkligen inte som man vill. 
Det känner vi alla till, men det svåra är hur vi skall förhålla till det oönskade tråkiga...

För vi vet att någon gång kommer det hända, men någon vidare beredskap för det har vi ändå inte.

Inom loppet av några timmar ligger bägge mina föräldrar på sjukhus, min hornhinna har sagt upp bekantskapen med mig och försöker göra sig fri och på det bilkrångel.
Ibland är det sannerligen lätt att misströsta.

Efter det här stundtals ganska jobbiga dygnet kan jag konstatera att mina föräldrar tycks vara på bättringsvägen och min ögonläkare säger att min hornhinna kommer tvingas kvar och allt skall bli bra. 
Bilen däremot har jag inte sett något större framsteg med, men det är just det, det handlar om....
För vad betyder en bil
(och förvisso ganska stora kostnader som följd på grund av reperation eller nyköp)
mot livet, mot hälsan?

Självklarheter förstås, men likt förbannat har vi aldrig den där beredskapen, den där katastrofplanen redo, när just det där tråkiga och ibland livshotande dyker upp.