Vita väggar, vita rum

Det är kallt, regnigt och friskt på min promenad genom Färgelanda.

Jag har varit och hälsat på min mor.

 Vi  har också promenerat och vi fick en fin stund tillsammans.

Jag har också pratat med min pappa som är färdig på sjukhuset och vill hem. 

De här dagarna har sannerligen varit prövande och trista, men nu vill min far hem och jag åker genom ett regnigt Dalsland som är så fuktigt nu så inte ens den mest inbitne regnälskaren med trovärdighet kan säga att de behövs mer nederbörd.

Och denna gång behöver jag inte hämta honom på någon avdelning för han står redan utanför hela sjukhuskomplexet och väntar på mig i regnet.

Så trött är han antagligen på vita väggar vita rum och jag har varit i de flesta han fått besöka denna vecka  (och det är en del) och nog har allt varit vitt alltid. 

Det finns verkligen något så deprimerande i det. Nåt ångestframkallande och dödsnära. 

Och...

när jag får reflektera och tänka efter inser jag hur mycket jag faktiskt påverkats av de här resorna, de här stegen jag tagit i dessa vita hallar, de här timmarna i de vita rummen av väntan och med det...dess förtvivlan.

Allt slutar bra den här gången, men lämnar kvar en mix av frågor, oro och osäkerhet.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln