Vad är man när man lämnat tävlingsarenan för sista gången?

Det finns inget bättre än när det vänder.
Gårdagens blogginlägg och mitt poserande skapade mer-känsla. Helt plötsligt ville alla ta en bild tillsammans med mig!

Eller...riktigt så var det kanske inte..., men min vän Rose-Marie ville absolut i kväll ta en bild ihop med mig efter träningen. 
Efteråt kom vi att beröra vad hon skulle göra nu. Vad var hennes nästa mål?

Jag var med henne på sin första judotävling någon gång i mitten av 80-talet, genom hela hennes karriär (som blev framgsrik) och när hon ville satsa på veteranklassen för ett par år sedan var jag fortfarande där. Minst sagt har vi upplevt mycket tillsammans. Några sorger, men massor av glädje, lycka och eufori.
Inför Nordiska Mästerskapen var hon trots att hon dragits med skador under hela sin uppbyggnadsperiod, i mycket bra form. Vi satsade på guld.
Guldet blev ett fantastiskt brons, men trots det visste jag att hon inte var nöjd. Att hon var väldigt besviken. Hon sa efteråt att hon var nöjd, men jag visste att hon inte menade det då. jag känner henne så väl.
För sådan är hon. En vinnarskalle utan dess like som hatar att förlora. Idag vet jag dock att hon känner sig ganska nöjd med sin prestation och sin bronsmedalj och det skall hon vara.

Efter NM har hon legat lågt. En kropp som ännu inte vill läka så pass mycket så att hon kan köra på för fullt.
Vad gör man då? Vad finns kvar när tävlingskarriären tar slut? Vem är man då?
Rose-Marie har alltid styrts av mål som hon satt upp för sig själv. Sedan har hon gått "all in", aldrig sviktat, utan bara kört på fram till "Dagen D".
Som hennes tränare har det aldrig varit svårt att motivera henne, för den där inre drivkraften har alltid funnits där.
Men vad gör man den dagen man inte har den? Den dagen man inte har något nytt tävlingsmål?
Är man slut då?
Själv fann jag glädjen i att lära andra. Dela med mig av mina kunskaper och när jag inte kunde tävla mer, så kunde jag gå över på "heltid" i min tränarroll.
Men alla vill inte förverkliga sig själv genom andra. En del ser själva tävlingsmomentet som den yttersta drivkraften. Att själv kunna påverka sitt öde..

Idag hade vi ett spännande samtal. Vi berörde framtiden, Rose-Marie hade ideer och tankar som gjorde mig glad och  förväntansfull. Nya mål, men denna gång kanske inte ett direkt tävlingsmål. Ett helt nytt tänk. Något spännande och kittlande.

Det där hade jag väntat på, eller kanske mer längtat efter att det där tillslut skulle komma.
och allt jag kunde säga var;
"låt mig få följa med på ännu en resa"