Baby Don't rush

Jag hade planer för dagen.
Det fanns en del saker jag planerat att göra.
Men..
efter en förmiddag på klubben och därefter en fantastisk lunch, tog  all energi liksom slut. 
Jag hann med att spela och sjunga på den där låten som jag just nu håller på med att försöka att få färdig, sedan...vilade jag...länge.

Vaknade upp till den där låten som Kelly Clarkson tillsammans med Vince Gill gör så underskönt
"Don´t rush".

"Let's wake up in the afternoon
Pretend that we got nothing to do
No we don't have to go by any agenda
We can make up our own rules"


Och just då när Vince spelar det där extremt känslosamma solot som i sig är väldigt enkelt, men så sprött och sårbart, funderar jag allvarligt på om inte just han är min största gitarrfantom. Inte Clapton, Inte Vaughn, inte Young...
Vince Gill finns ständigt där med sin lena röst och sitt känsliga gitarrsound. Vi har ett förhållande.

och samtidigt

tänker jag på alla de här helgerna som kommer och går
och alla de där vardagarna som är är inrutade in i minsta detalj.
Detta är livet som jag fick. Livet som jag tog.
Det där livet som jag älskar, men som ständigt utmanar.
Vuxenliv deluxe på speed. Jag och alla andra som kämpar med att få dagarna att gå ihop.

och jag är sugen på att ta Kelly på orden
låtsas att det inte finns något som jag måste göra framöver.
Att bara vara, bara göra ingenting 
och låta hela livet rasa där utanför min bubbla.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln