Det är därför jag skriver

Det är en fantastisk fin dag och jag kan konstatera att hösten kan vara rätt vacker ändå.

och jag åker och hälsar på en vän som det var alldeles för längesedan jag träffade och vi kan konstatera att åren har gått.
Vi pratar framförallt musik och medan vi dricker det heta kaffet slår det mig ännu en gång alla beröringspunkter vi har på det musikaliska planet.
Jag pratar om mitt låtskrivande, varför jag skriver de där låtarna, hur det har förändrats med tiden och vad det betyder för mig. Han lyssnar och tar in. 
Så här har jag aldrig klätt in det tidigare. Aldrig berättat varför.
Och som om det vore den största självklarheten i världen berättar jag att mitt skrivande inte bara är ett sätt för att få utlopp för någon form av inre behov att få sätta ord på sina känslor, utan framförallt att göra mig själv odödlig. Genom mina sånger, texter, blogg, dagböcker, kommer jag alltid finnas kvar, generation efter generation...

För så är det antagligen. Jag har aldrig hungrat efter att ha en stor läsekrets. Däremot att veta att de avtryck som jag lämnar efter mig, kommer med största sannolikhet att alltid finnas där.

Jag åker hem till mina föräldrar sedan och min mor står i köket och bakar. Min son hjälper henne
...och oktober sjunger på sista versen och allt känns lugnt och skönt.