Kalla mig galen

För några dagar sedan började jag läsa en bok som skakat om mig rejält, men också gett mig en förståelse för hur vanligt psykisk ohälsa faktiskt är. 
Att 1/4 av oss någon gång i livet kommer att behöva medicinsk hjälp för den och att så gott som varenda människa känner någon som är eller har varit psykiskt sjuk.
Det handlar om smärta förstås, om kaos, men också om hopp och stöd som faktiskt finns där.

Författaren Christian Dahlström tar mig med i boken genom att berätta om sin egna uppväxt. Om hur han växer upp med sin mamma som lider av schizofreni, om hur han blir omhändertagen och hamnar hos fosterföräldrar, om den första panikattacken och depressionen och fram till idag. Detta så känslosamt och omskakande att jag vid flera tillfällen får stanna upp, ta en paus, för att sedan läsa vidare.
Och
mellan denna livshistoria får jag vetenskapliga konstateranden och intervjuer med kändisar som bl a Linus Törnblad, Cissi Wallin, Therése Lindgren som har egna erfarenheter om psykisk ohälsa. Detta snyggt involverat i själva storyn.

Och jag lär mig direkt "Fosterbarnstricket" och rycks tidigt med i handlingen i dramatiken när han "kidnappas" av sin egna mor då Fostermamman tillsammans med unga Christian skall möta henne utanför Pubhuset.
Om hur julen alltid hade sina kritiska moment och hur man som barn tacklar sin biologiska förälders oberäknelighet. 
Om att arbeta, göra lumpen, första kotakten med försäkringskassan, psykatrin, mediciner  ...allt.

Boken är stundtals så ingående och utlämnande att man inte kan låta bli att beröras och ryckas med.
Men i allt det känslosamma kaos man som läsare dras med i, finns det ett ljus, ett hopp och en tro som överväldigar mig.

Och någonstans i mitten av boken skriver Christian om sin sjuka mor;

"Jag hoppas att hon känner att jag älskar henne. Att hon inser att jag inte är bitter eller lastar henne för någonting längre. Hon är bara en vanlig mamma. En vanlig mamma med en ovanligt aggressiv sjukdom."

Det är kärlek och inga ögon torra.