När livet sätts på spel

De senaste dygnen har mina tankar varit hos en vän som var med i en mycket otäck trafikolycka. Det han och hans fina familj har fått gå igenom dessa dagar är inget man önskar någon.

I början av januari 2007 var jag själv med om en allvarlig trafikolycka som påverkat mitt liv ordentligt.

Efter vägraset vid Småröd 20 december 2006, leddes  den tunga trafiken mot Norge om till väg 172 från Uddevalla och upp genom Dalsland och över den norska gränsen.

Det var en regnig kväll och jag stod som andra bil och väntade vid ett tillfälligt rödljus som satts upp i nivå med Lanegården. Jag var på väg hem från jobbet.
Via handsfree pratade jag i telefon med dåvarande Vice ordförande i Svenska Judoförbundet och det där som han senare skulle få höra måste varit en total chockartad upplevelse i sig.
Jag minns att jag hörde en bil som bromsade. Kraftig inbromsning och sedan en smäll....
Min bil flög fram och krockade bilen framför...sedan blev det bara tyst... En bil i 170 km rätt in i mig som stod stilla.
Någon airbag hade inte lösts ut, men däremot hade förarsätet knäckts.
Jag minns den där första minuten då jag funderade på om jag kunde röra mig? Var jag förlamad?
Först fingrarna. De rörde sig, men axeln hängde och jag förstod att den var ur led eller något ännu värre.
Tillslut tog jag mod till mig att röra lite försiktigt på fötterna. Det gick!
Försökte öppna dörren, men det gick inte och jag började känna av smärta både i huvud och i min högra axel. Sedan slocknande jag.

Nästa minne jag har är att någon från räddningstjänsten pratar med mig. Jag kan höra mig själv sluddra. Ett konstant blinkande sken tvingar mig att blunda, men jag kan inte stänga ute rösterna, skriken, slamrandet, sågandet..... Det är högljutt.

Nästa minne jag har är jag hög på morfin och ser mig själv färdas i en tunnel tillsammans med massa röda smådjävlar med eldgafflar och hemska flin. De gör hemskheter med min familj och jag kan bara ligga där orörlig och se på när det händer.
Så här efteråt förstår jag att jag måste befunnit mig i en datortomografi och att morfinets inverkan varit hemsk.
Tyvärr är det där fortfarande något som återkommer i mina drömmar och som hängt med nu i snart 11 år.

Jag hade tur. Det hade kunnat gå mycket värre. Jag slapp undan med att operera min "titanaxel" för tredje gången samt en wiplash. Jag var borta från jobbet i drygt en månad, men behandlades för min nacke i över ett år. Efteråt har det kontaterats att jag har en 30 procentig rörelsenedsättning i nacke och 40 procentig nedsättning i höger axel.
Dock är det värsta rädslan som aldrig försvinner. Rädslan att t ex stå still vid ett stoppljus, att alltid försöka att "synas". T ex sätter jag numera alltid på varningsblinkers när jag blir stående i någon situation som skrämmer.

För killen som missade att stanna och att hålla 170 km på en 70-väg sas det ha gått mycket sämre för. Han fick skäras ut ur sin vita Volvo.

Det här inlägget har varit extremt jobbigt att skriva, eftersom att det fortfarande gör ont på någotvis. Jag tänker på min vän och hans familj. Jag tänker på det helvete de har gått igenom. Jag kan inte känna deras smärta, men jag kan förstå hur det är.

Bild från Bohusläningen som visar den bil som körde in i mig-

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

  • Pelle Alm » Walk the blues:  ”Howdy! Vem är din favoritgitarrist? ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln