Heartache Is An Uphill Climb

Det har varit en heldag på klubben.
I morgon skall vi ha en tävling och nu är allt iordningställt.
Även om det innebär en del jobb och tid, älskar jag den där gemenskapen och allt vi gör tillsammans för ett högre syfte. För barnen, ungdomarna och sporten.
Det är vackert.

Efter en sen lunch hamnar jag i fåtöljen i biblioteket och lägger upp benen så där skönt på fotpallen och låter skön musik få strömma ut från mediasystemet.
Det borde vara Kid Rocks nya platta, men det känns lite överspelat. Jag känner mig trött, men ändå spänd och behöver komma ner i varm.
Så..
Tift Merrit får stå för underhållningen och redan det första nedslaget, den så nakna och självutlämnande; Heartache Is An Uphill Climb slår an tonen, stämningen, sanningen.

"How does the scar forgive the knife?
How does the pride forget the fight?
The one that laid it down so low
The one still throwing tall shadows"

Vinet är fylligt, sött och perfekt tempererat. Jag spelar den där låten en gång till och tittar mig runt i rummet.
På väggen hänger några gitarrer, men just den som jag nu vill ha, i denna stund, hänger inte där, utan står i sovrummet. Jag smakar på vinet igen. Därefter en rejäl klunk in i munnen och sedan sväljer jag och reser mig för att hämta det jag söker.
Jag blir kvar där en stund sedan tillsammans med gitarren. Vi förstår varandra. Vi blir som en enhet.
Det är en lördagkväll i slutet av november och jag dricker vemodet ur det mörkaste mörka.