Adventus Domini

För första gången på riktigt länge känns det som att jag sovit riktigt skönt.
Och även om läggdags blev en sen historia, har jag känslan av att vara utvilad.
Jag och min son äter en sen frukost, småpratar och planerar dagen.
Utanför köksfönstret är himlen blå och solen skiner sina bästa strålar över alltihop.
Det är något annorlunda med den här dagen. Det brukar vara kallt och grått, alternativt regn. Iallafall om man bor här i södra Dalsland. Ett adventsfirande i svårmod. Men inte idag.
Dagen tycks bli något annat.
Och jag tittar på när min son tänder det första ljuset, men gör det i smyg där jag står vid spisen. Han har blivit så stor och minnen far förbi som en odyssé genom livet och jag hamnar där när han bara är några år och tjatar för att få tända de där ljusen...
Som förälder konfronteras man ständigt med frågan "var tog alla år vägen?"

Han lämnar bordet först. Jag bli kvar. Jag hör hur den där svenska rapmusiken nu dånar inne i det stängda rummet. Tonårsrummet som numera blivit husets hemligaste rum.
Och medan jag tänker på allt det där kallnar mitt kaffe och jag dricker det sedan på det viset, medan jag nu står vid fönstret och stirrar ut.
Det är första söndagen i advent och allt känns lite mer hoppfullt, lite mer förväntansfullt.