11 år

 11 år som bloggare.
Dagens bild är på mig och är det första fotot som publiceras på min blogg. Jag är uthållig som få. 

Idag är det 11 år sedan jag började blogga.  Idag har jag haft all anledning att tänka tillbaka på hur allting började.

Jag börjar, men jag slutar aldrig.
För en dag när alla slutat att blogga och alla
följare har tröttnat på att läsa om okända människors oväsentligheter, tänker jag fortsätta att blogga och skriva mina obetydande rader. För en dag skall det forskas och som dagens arkeologer undersöker i jord och mark och letar, kommer denna generation
av historietörstande Indiana Jonasar att söka world wide, efter bloggar, facebookkonton och hemsidor. Då kommer jag finnas där: Färgelandabloggaren som registrerade sin nutid "Instant real life".

Jag har ett provocerande syn på livet förklarade någon för mig. Kanske en av framgångsfaktorerna till att folk fortsätter läsa mig...

Mina trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg.
Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad.

Tiden gick och inlägg per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I augusti 2008 låg jag stadigt över 300 besök och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skulle bli en liten besökssuccé. Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Men min blogg mådde bra av uppståndelsen och nu var det plötsligt flera tusen varje dag som läste min blogg.

Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning.
Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Jag har aldrig haft bloggen som huvudsyssla och huvudsakliga inkomstkälla. Jag har alltid haft ett annat heltidjobb bredvid och det har heller inte varit mitt önskemål att ha det på något annat vis.
Bloggar man inte själv kan det vara svårt att föreställa sig hur mycket tid som faktiskt ligger bakom inläggen, bakom alla texterna och bilderna. För att inte tala om allt jobb som läggs ner runt omkring bloggandet som design, sociala medier, SEO, analyser, osv
Hur man får till den vardagen är värt ett eget inlägg.

Att blogga är inte ett jobb, det är en livstil. Det är så som jag ser på det.