Nashville you win



 I bilen den här morgonen sätter jag på den där spellistan med de där låtarna, som Spotify säger är de mest spelade av mig under 2017. Det är en skön blandning av säkra Tommy-låtar. Inte mycket till överaskning ...tills att en ny låt spelas upp och jag lyssnar intensivt på de första tonerna, på inledningen, på gitarren och tycker att det känns så bekant, men ändå inte...

"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass"


Och då minns jag.
Caitlyn Smith och den där lidelsefullt ljuvliga låten som jag lyssnade på i timmar i början av året.
Det var därefter som jag bestämde mig för att ett återseende av Nashville måste ske snarast.
Därefter har jag tänkt tillbaka på mina tidigare besök och börjat planera för återbesöket. För jag älskar verkligen den där staden och det fanns en tid då jag faktiskt på riktigt trodde att jag skulle bo där i resten av mitt liv.
Jag skulle bara bli klar i södra Georgia först, sedan låg musikstaden för mina fötter...
Det blev Färgelanda, Dalsland istället för Nashville, Tennesse den där dagen jag lämnade Macon, Georgia. Säkerligen rätt beslut, men drömmen finns fortfarande kvar.
På tal på dröm så drömde jag för en tid sedan att jag levde och verkade i just Nashville. Jag var en countryartist och tydligen en framgångsrik sådan och jag levde ut precis de där drömmarna som jag en gång hade som ung. Och när allt det där "perfekta livet" spelades upp med berömmelse, rikedom och lycka hände det där avgörande som satte allt på sin spets. Då när allt kastas om och man måste ta just det där viktiga beslutet...

Caitlyn Smith sjunger:
"Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in"


Och jag kan verkligen känna det där förbannade vemodet som ibland kan göra så ont så att man nästan går isär ...och sedan den där romantiken...
Romantiken som är så träffsäker och rätt på så att man bara vill vara just där, fast att man vet att den kommer förgöra en.
Samtidigt är just detta (hur konstigt det än låter), en förutsättning för hela mitt livsberikande. Jag andas, känner och njuter av den där smärtan.

Caitlyn sjunger vidare;
"This town is killing me, this town is killing me"
och nu kan jag se henne framför mig där hur hon sitter på den där lilla scenen, med bara sin Gibson, framför en oengagerad publik och hon blottlägger hela sig, det finns inget privat.
Bara nakenhet och ärlighet.
"I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn"


Det är på riktigt och jag tittar framåt och planerar min återkomst.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln