Jag är redo

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen. 
Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
Och nu, i denna stund så dyker den där fantastiskt befriande låten Don rush med Kelly Clarkson upp, där hon i duett med Vince Gill lyckas få mig i en euforisk trans.

Raderna:

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"

Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.

"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"
 
Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..

Det är onsdag kväll och några få dagar kvar till jul.
Och trots att jag nog är i obalans med det mesta, är det ok för allt att bara komma.
Jag är redo.