Om vi lever länge nog

Från mina dagboksanteckningar läser jag att denna dag för ett år sedan var något av en lyckodag. Inte mer specificerat och jag minns förstås ingenting.
Det står;

"kommit till flera viktiga insikter och fått ett par positiva besked. Det är sånt där som verkligen triggar igång mig på ett positivt sätt och fyller mig med massor av härlig energi."

I mitt blogginlägg från denna dag kan jag också läsa att det är kallt. En av vinterns faktiskt kallaste dagar 2017.
 -16 grader.
Här och nu visar min utetermometer 1,4 grader plus. Det är grått så att det förslår och snöfritt.

Min son pratar och gläds över några nya releaser som är på väg inom musikens värld. Vi pratar rap-världen. Sedan tar han gitarren och spelar de där låtarna som han tycker om.

Själv tycks jag vara färdig med spelandet från nu.
Eller rättare sagt;  det där euforiska nonstop-spelandet man har när man är inne i en skapandeprocess.
Det känns som att jag är färdig med den där samlingen av låtar som går under namnet "Om vi lever länge nog".
Jag har ett par verser kvar på titellåten, sedan så är det färdigt.
Jag har alltid jobbat så när jag skrivit låtar. Jobbat med ett tema. Att varje låt tillhört ett och samma ...hus.
På så vis har jag alltid kunnat gå tillbaka till de där låtarna och kunnat ta in den tidens nerv, känslan och stämningen. Var jag var någonstans då och vad som hände...
När jag läser mina texter och sjunger de där låtarna som jag t ex skrev på "Ej närmre sanningen än så här" från 1992 eller "12 sånger och andra missar" från 1994" är det inte bara om en ung man och hans tillkortakommanden jag tar in, utan tiden som sådan. Det finns alltid något tidstypiskt med dem.

Om vi lever länge nog känns som det ärligaste och mest genomarbetade sedan 1996. Ett tidsdokument om vad som händer i en människas liv när man är där jag är.

Nu tror jag att jag skall skriva en bok som omväxlings skull.