Här och nu

2018.
Jag måste fortfarande påminna mig om det.
Det är första arbetsveckan som bockas av. Allt är i gång som vanligt. Jag gör mina vanliga saker och när helgen kommer är jag trött och intiativlös.
Idag på jobbet fick jag till mig att jag kategoriserades in bland de äldre på arbetsplatsen. Kanske föga överraskande, men ett konstaterande och en sanning som då och där inte behövde komma upp till ljuset. 
Så det är där jag är nu. Inte bland de starkaste, snyggaste, tuffaste...
Livet är sannerligen inte enkelt för en vit medelålders man.

Och det är i den här fasen av livet som jag nu bör säga upp mig från jobbet, skriva en bok och börja kalla mig författare, göra en helomvändning i livet och förverkliga mig själv...
Det finns mycket trevligt i det där paketet som följer med.

Men,
på måndag lär jag som vanligt gå upp strax innan sex för att åka till jobbet och sedan leva mitt liv likt alla andra veckor. I mångt och mycket är vi människor självplågare, men vissa kallar det bisarrt nog livsnjutare.

Och i kväll har jag gjort en rejäl ansats med mina förberedelser för att komma ut på vägarna igen. Det planeras för äventyr och nöjen, likt en ”never ending tour”. 
På bilden; oändlig väg genom staterna New York och Pennsylvania. Rätt igenom berg och majsfält. 98 mil neråt landet sommaren 2017. Sedan tillbaka och en sväng upp till Kanada.
Jag tittar extra länge. De där bergen längst bort i fjärran fascinerar.
Jag planerar för nya färdvägar, nya berg och destinationer. 
Det handlar om att vara på väg, det har jag alltid varit bra på.