Mobilförbud på Valboskolan

Jag och min son pratar om en skoluppgift som skall göras. Det skall skrivas krönika och min son är taggad. Han vet vad han vill skriva om. Han har sin tes, han har en story. Han prövar den på mig. Jag ställer frågor, utmanar och ber honom att bli mer konkret. Ett arbete växer fram.
Jag önskar att jag haft någon att bolla mina historier med när jag var yngre. Jag hade så mycket inom mig som behövde komma ut. Ibland släppte jag ut det. Ibland kom det ut fel. Idag är jag lika ensam i mitt skrivande. Men jag bloggar för en hel värld, ett helt universum. Allt synas, konstateras och dras egna slutsatser om.
Mycket lämnas bara osett och ensamt.
Och nu, nu när jag skall skriva klart den där boken och färdigställa, önskar jag att jag hade någon att bolla mina idéer med. En vän, en redaktör. Eller, kanske är det bra som det är?
 I den här "skapandeensamheten" finner jag ändå någon form av trygghet.

På Valboskolan där min son går är nu all trygghet förbrukad. Min son säger
" Pappa, vi får gå in och läsa på "Unikum". Det har plingat till i hans telefon och någon från klassen har meddelat att det "hänt något"
Jag loggar in på skolans system för att interagera med föräldrar och elever. Jag läser högt;

"Hej!
P g a oroligheter på skolan har vi i eftermiddag beslutat att ha mobiltelefonförbud på Valboskolan  ..."

Jag hör hur min son stönar och laddar för en hård kommentar. Han är redan upprörd.
Jag läser vidare och det som jag redan vet kommer. Det handlar om hur negativ närvaro av vissa elever på sociala medier får konsekvenser att "arbetsron och tryggheten på rasterna äventyras"  Det handlar om kränkningar och hot. Min son påpekar att det där görs mestadel på icke skoltid. Jag nickar och vet att så också är fallet, men jag vet också att det även förekommer under skoltid och hela den där grejen med mobiltelefoner i skolan också numera gör generation efter generation livrädda.
Ingen vågar t ex duscha längre, eftersom att man riskerar att bli filmad. 
Jag vet, för jag konfronteras med det där i skolans värld dagligen.

Min son säger
"Ja, men tänk om man behöver ringa någon. Att det händer något, jag kanske måste ringa dig pappa?"

"Ringa mig", säger jag. "Vilken femtonåring vill ringa sina föräldrar under skoltid?" 
Jag fortsätter "Under 11 år i skolan hade jag ingen telefon och inte vid ett enda tillfälle kände jag att jag saknade någon."
Min son stönar igen och skakar på huvudet. Han är antagligen så dödligt trött på att höra mig prata om hur det var när jag var barn. 
Han säger "Pappa du är verkligen så gammal".
Jag svarar inte. Jag vet att han har rätt.

Förutom mobilförbud återinsätts väktare igen på skolan. Min sons skola, tillika en gång i tiden min, tycks förvandlats till en värstingskola.
Jag kan se rubrikerna i tidningen i morgon redan nu framför mig. Samtidigt vet jag att inte den här skolan skiljer sig från så många andra högstadier idag.

Jag och min son tittar på varandra. Vi säger ingenting på en stund. Sedan säger jag;
"Skall du fortsätta att prata om din krönika."
Han nickar och fyller sedan i det han ännu inte hunnit berätta och jag lyssnar och begrundar. Vi bollar en idé, en historia.