Bella Donna och jag just här och nu

Stevie Nicks sjunger Leather and lace. Natten går in i kvällen som en kil.
Jag smuttar på het glögg och plockar upp gitarren. Slår an några toner. Låter bra. Jag hänger på. När det är dags för Don Henleys entré, tar jag över duetten och stämmer in i

"You in the moonlight
With your sleepy eyes
Could you ever love a man like me
And you were right
When I walked into your house
I knew I'd never want to leave
Sometimes I'm a strong man
Sometimes cold and scared
And sometimes I cry"

Gud vad jag älskar den där kvinnan! Det har jag alltid gjort. Sedan tonårens förvirrade ögonblick. Hon var det sexigaste som fanns. Ingen röst skulle någonsin kunna tala så till mig...
Jag antar dock att jag inte är den enda som fallit pladask. Jag tänker på hennes tidigare män; Lindsey Buckingham och just Don Henley. Kanske handlar denna låt om dem? Nicks och Henley tillsammans ett par år under slutet av 70-talet. Minns att jag tyckte att det var fantastiskt att just dessa två underbara artister fann varandra. Hörde en gång att Nicks skulle skrivit den här låten till Waylon Jennings som ville ha en duett som han kunde framföra tillsammans med sin fru Jessie Colter. Då det framkom att Waylon och Jessie planerade att skilja sig, ville Waylon göra den själv. Stevie Knicks lär då förklarat att det bara fanns fyra personer som skulle kunna framföra låten. Han och  Jessi Colter, eller hon själv och Don Henley. Antagligen rätt val. Tillfälligheter och stundens ögonblick blir musikhistoria. Stevie Nicks första hit efter uppbrottet med Fleetwood Mac, Don Henleys första hit efter uppbrottet med The Eagles. Skapliga egna karriärer efter tiden med supergrupperna.

 Jag låter hela det där Stevie Nicks albumet  "Bella Donna" spela på. Glögg byts ut mot vin och jag funderar på flera av de där göromålen som jag ligger efter med. Det handlar om jobb, det handlar om egna studier och det handlar om den där föreningen som engagerar mig. Ibland får jag känslan av att den där snaran som sitter tajt runt min hals, bara dras åt mer och mer, trots att jag hela tiden utvärderar mitt engagemang i livets skeenden och måsten och dessutom flitigt sållar bort sådant som jag inte skall hålla på med. Önskar att jag skulle kunna ägna mer tid åt sådant här; Att skriva, att sköta om min blogg. Jag önskar att jag spelat ännu mer gitarr och skrivit mer sånger. Jag önskar att jag skulle kunna dricka mer glögg och vin...
Det är tiden. Jag befinner mig just nu i livets mest intensiva fas. De där åren från nu och fram till pensionen. Allt går i fortkörningsfart. Sedan tar det slut, det tystnar, "locket läggs på brunnen". Som pensionär sätter du in en aktivitet per dag och får det att för dig själv och andra att låta som att du har dagen fulltecknad. Inte alla pensionärer förstås, men en hel del som jag träffar låter mig förstå det. Om jag får vara frisk och leva kommer jag kanske själv bli en av dem. Känns avlägset just nu, men jag skall försöka minnas denna känsla just här och nu.

Leather and Lace...Den känslan vill jag också minnas.

I need you to love me
I need you today
Give to me your leather
Take from me
My lace