Förväntningar om helgen

Den här helgen är på väg bort, för att aldrig komma tillbaka mer.
Så här ser jag ut när jag begrundar det faktum.

Det finns de som lever för de här helgerna. Ett tragiskt faktum i sig. Det goda livet blir ju så kort då.
För några dagar sedan pratade vi om det här på jobbet. Någon såg fram mot helgen (Något jag i sak inte tycker är konstigt), någon hade väntat sedan i måndags att det tillslut skulle bli fredag eftermiddag.
Jag konstaterade att mina helgdagar måste bli minst lika bra som någon annan dag i veckan och en fjärde sa;
"På helgen måste man ofta göra massa saker som att t ex städa, handla och allt annat man förväntas att göra som man inte hinner med på veckorna. Ibland känner jag inte alls någon längtan till helgen."
En ärlig och uppriktig iagtagelse inför en helg med 
tvätt, att veckohandla, renbädda sängar, storstädning, förbereda mat och att planera den kommande i veckan så att man får ihop allting. 

Helgen kan lätt bli en förväntningstjuv som istället
skapar frustration snarare än det där uppfyllandet av ens förväntningar. För vad händer om du inte alls får möjlighet att vila ut som du hoppades? Då det liksom kom saker i vägen...
Eller, att istället för det där förväntade familjemyset som du sett framemot (det som brast redan när du kom hem från jobbet på fredagskvällen och kom ihop dig med ett av dina tonårsbarn), får uppleva ett inferno av saker som kan sättas som motsats till mys...

Livet är alldeles för kort för att bara innehålla ett par dagar i veckan. Livet måste levas väl och det varje dag.
Mina egna helger framöver och det med start redan ...förra helgen, kommer få ses som högintensiva och fulltecknade med aktiviteter. Ganska likt hur måndag till fredag ser ut i allmänhet och allt jag vet är att jag måste gå in i det här och leva dessa dagar lika väl som jag alltid har för avsikt att göra.