Minnen från förr

Stina var min första lärarinna.
Från 1-3 i Torp skola. Hon lärde mig att läsa, hon lärde mig att räkna. Hon la grunden till många av mina färdigheter. 
Trots att det nu är ganska längesedan, har jag många minnen från mina första skolår. Ljusa minnen.
Det finns många historier om det att berätta, men det får bli i något annat inlägg, eller kanske i en egen bok så småningom. 

Medan Stina läste slöt jag ögonen, lyssnade på den där rösten och togs tillbaka dryga 40-år, då Stina hade sin dagliga högläsning för oss elever.
Där och då var jag helt plötsligt tillbaka i mitten av 70-talet. Fröken Stina läste, klassen var tyst och jag som studerade min omgivning. observerade planscherna på väggarna, mina klasskompisar, tog in doften av klassrum.

Första uppropet. Min allra första skoldag.
Jag kände ingen av eleverna sedan tidigare. Jag hade aldrig gått på lekis och kände därför inte någon.
(För så är det om man växer upp på landet under sjuttiotalet med 3 kilometer till närmsta grannfamilj med barn.)
Föräldrarna stod längs ena väggen.
Fröken Stina läste upp alla våra namn. Jag ropades upp sist. Stina frågade om adressupgifter och telefonnummer. Jag hade noll koll, men mamma som stod med de andra mammorna vid väggen kom till undsättning och förklarade att uppgifterna stämde.

Tre år tillbringade jag i Torp skola.
Alltid uppställning i alfabetiskt ordning och hälsade fröken god morgon.
Jag stod sist förstås eftersom att mitt efternamn slutade på W. 
Det köades mycket på den tiden. Även till matsalen radade man upp sig alfabetiskt. Alltid jag sist.
På rasterna spelades det fotboll, lektes i skogen bakom skolan, man hoppade hage, hopprep och twist.

Runt skolan växte nyponrosor så vackra. Inte allt för sällan gjordes frukterna sönder för att användas som klipulver i någons tröja.

Jag minns doften av trä och trälim i träslöjden och doften av strykjärnsvarmt tyg i syslöjden.
Och  när det gäller dofter; Doften av nystencilerat papper.  Den starka, fräna spritdoften.
Pappret med blått tryck var fortfarande varmt när Stina kom från stencileringsrummet.
 
Och så minns jag katedern. Denna robusta och tunga  pjäs i gedigen i trä som man kunde gömma sig under om man så önskade.
På katedern fanns allt som man skulle kunna tänka sig. Alltid en anledning till upptäcktsresande för ögat, medan man väntade på att få hjälp. 

Och så slutar hon läsa....
Jag öppnar ögonen och höjer min blick. Nästan en timmas återblick ur mitt förgångna, mitt tidiga liv.
Stina ler och folk applåderar. Jag är mållös.