Gentle on my mind

Tisdag i mars och det skulle inte behöva vara så mycket mer med det, men i morse när jag gick till bilen, sjöng fåglarna för  mig för första gången i år. I det gråa, i det blöta - så hoppfullt.

Och kanske har jag inte så mycket att hoppas på och tiden är osäkrare än på länge, men ändå är det just här och nu som jag kan konstatera att allt är bra. Jag kan le, jag kan skratta, jag kan ta lätt på saker.

Nu.
Det är ännu en kväll och jag med tekopp i hand, lyssnar på musik och andas. Djupa andetag, tysta andetag, Fria tankar, förbjudna tankar.
Och det finns sånger som aldrig går ur en. Sånger som stannar kvar  inom en, som fina minnen, lycka, men också som kors, som ärr....

I min barndom sjöng Elvis med en så äkthet för mig och även om jag inte förstod språket då, visste jag att detta måste vara något av det vackraste som skrivits.

It's knowin' that your door is always open
And your path is free to walk
That makes me tend to leave my sleepin' bag
Rolled up and stashed behind your couch
And it's knowin' I'm not shackled
By forgotten words and bonds
And the ink stains that have dried upon some line
That keeps you in the back roads
By the rivers of my memory
That keeps you ever gentle on my mind

John Hartford skrev den och Glen Campbell sjöng den så övertygande 1968, att det resulterade i 4 Grammies. 
I mitt barndomshem spelades både Glens och Elvis version flitigt, men det var framförallt Elvis version som jag föll för.
I kväll är det The Band Perry som står för tolkandet och jag tar in, lutar mig tillbaka, blundar och andas.