Don't patronize me

Fick anledning idag att prata om ensamhet, att känna sig utanför och att känna sig oälskad. 
Många ungdomar i tonåren känner det just så och de där berättelserna som jag ibland får tar del av i mitt arbete skakar om och berör starkt.

Och på min väg hem från jobbet sjunger Bonnie Riatt om envägskärlek, om när kärleken tagit slut och man bara kan konstatera;

'Cause I can't make you love me if you don't
You can't make your heart feel something it won't

Och jag har alltid varit svag för den där Reid/Shamblin - låten från 1991 som Bonnie Raitt  gjorde till sin och som tidskriften Rolling Stones rankar bland världens 300 bästa låtar. 18e plats som bäst på Billboard Hot 100 1991.

Raitt har den där rätta känslan i rösten som kan beskriva smärtan, rädslan, ledsamheten och även om jag tycker att Kenny Rogers gjorde en fantastisk version håller jag det för Bonnies låt.
I vanliga fall älskar jag hennes gitarr. En av de bästa, men här är det Bruce Hornsbys piano som fäster sig och som tillammans med Bonnies röst skapar magi.
Och det är just när vi kommer till andra versen som jag som alltid lyssnar lite extra och inombords sjunger med. Jag kan varje ord.

"I'll close my eyes, then I won't see
The love you don't feel when you're holding me
Morning will come and I'll do what's right
Just give me till then to give up this fight"

Jag lever ett bra liv, men ibland känner även jag mig ensam och oälskad.