Svartskallen

Jag skall åka tåg. Tidigare idag under ett samtal med en vän kom det där med tågresor upp. Det väckte minnen. Många goda, men också en och annan mindre rolig.

Jag och min bror Ronny åkte jämt tåg tillsammans med vår mamma upp till Stockholm när vi var små. Jag minns dem som oftast vara trevliga resor och jag och brorsan hade alltid minst ett äventyr att genomföra på resan medan tåget rullade genom det svenska landskapen.
Men,
jag minns också rädsla. Rädsla för att gå av tåget på stökiga Stockholms central. Rädslan för att det som en gång hade hänt skulle hända igen..

För flera år sedan skrev Bosse Parnevik en text, ett poem som följt med mig på min livsresa. Det handlar om livssyn och min värdegrund. Tänkvärd och kanske mer aktuell nu än någonsin.
Som barn tillbringade jag mycket tid i vår huvudstad. Jag hade fortfarande några år till att jag skulle börja skolan, första gången jag fick stryk för att jag var mörk, för att jag inte såg ut som en "normal"svensk.
Jag kan fortfarande känna slaget, en käftsmäll som gav blodsmak i munnen och ömmande läppar och näsa. Jag kan fortfarande höra orden. De där nedlåtande orden från den berusade mannen som följde efter mig på perrongen en kväll på centralen, jag tillsammans med min mor, min bror, mormor och en äldre man som skulle skjutsa oss till mormor. Jag förstod inte de där orden då. Jag kände inte till rasism. Men jag förstod att något var fel och att mannen med den illaluktande andedräkten tätt bakom mig inte ville mig väl. Min nyfikenhet blev mitt misstag, jag stannade till, vände mig om för att se vad det här var för någon man. Jag hann inte se mycket, smällen kom direkt och sedan blev allting svart. Ett kaos utbröt. Folk skrek och jag kunde höra den bersusade mannen  "ojja sig". Senare skulle jag få reda på att min mormor gett sig på honom med vår resväska efter det att han hunnit knuffa ner den "snälla äldre mannen som skulle köra oss hem till mormor",  för trapporna. Mannen försvann sedan snabbt från perrongen, rädd och feg.
Han har genom åren fått bli "främlingsfientlighetens fula fader" för mig. Jag tänker ofta tillbaka på den där episoden. Det är något som jag aldrig kommer glömma.

Genom åren har jag lärt känna främlingsfientligheten på nära håll. Jag lärde mig att slå först. Jag lärde mig att låtsa om som att jag inte brydde mig om att jag blev kallad massa saker. Jag lärde mig att kunna argumentera, att kunna vara lugn i de jobbigaste stunder. Men i hotfulla situationer så slog jag alltid först. Alltid hårt och avväpnande.

Att vara ung och mörk på nittiotalet var tufft. Det fanns alltid de som ville ställa till med bråk på krogen, eller vara stöddiga i grupp. Alltid med rasistiska förtecken.

Jag har svart hår och bruna ögon. Jag har svenska föräldrar och mor och -far föräldrar. Deras föräldrar föddes i Sverige tillika deras föräldrar. Kedjan av "svenskhet" är lång. Lik förbannat är jag mörk. Något som har fått konsekvenser i mitt liv.
Men det faktum har i egentlig mening aldrig kunnat mäta sig med de som på riktigt fått utstå spott och spe och ovärdigt bemötande för att de inte sett ut som "vi" eller varit som "vi". Jag kan dock till viss mån förstå vad de går igenom och har vetskapen om att;
en del är ärliga, andra är skumma
en del är genier, andra är dumma
mest är de fredliga, andra vill slåss
med andra ord: de är som oss.