1979

Året är 1979. 
Något mycket stort skall hända några få månader in på det nya året. Jag skall få en till lillebror och just den där påskdagen den 15 april jublar jag över min lillebror Sigges ankomst.
Jag skall senare på året fylla 11 år och det är just från och med nu som alla minnen blir så tydliga.

Jag går i femteklass, trivs med tillvaron, trivs med att gå i skola i Ödeborg och allt vad skolgång innebär. 
Jag hade det inte speciellt lätt för mig, men det skapade inga hinder, eller byggde upp murar. För även om jag var svag i både matte och svenska, så var det inget som jag tänkte på värst mycket. Kanske därför att tiden var sån för en grabb som växte upp på landsbygden i Dalsland? Det var ingen "big deal".

Saker och ting började också ändra sig. Bilder på de stora socialistförebilderna hade börjat plockats bort från väggarna i klassrummet (vi fick en ny lärare) och även om det var oroligt i världen så tonades den där "kampen" ner. Något som jag uppskattade och välkomnade , då jag inte kände mig speciellt bekväm med de där skrämmande tänkbara scenarierna om världsherraväldet som alldeles för ofta basunerades ut i klassrummet.
Domedagen var nära och den yttersta striden var kommen (dock utan någon som helst religiös innebörd).

Björn Borg och Ingemar Stenmark var bäst i världen och Ayatollah Khomeini och Margret Thatcher var de alla pratade om.
Elakingar som Pol Pot och Idi Amin fick på käften och Torbjörn Fälldin blir ny statsminister efter Ola Ullsten.

I slutet av året minns jag starkt hur Sovjetunionen invaderar Afganistan. Jag följer radio och teve -sändningar med spänning.
Att homosexuxualitet strax innan stryks som psykisk sjudom från socialstyrelsens lista får jag reda på nu så här i efterhand.
Vissa saker minns man så väl. Andra saker som att det aldrig funnits. Den dagen då mamma och pappa kom hem med min bror Sigge kommer jag alltid att minnas som en av de ljusaste stunderna i mitt liv.