I just den här stunden

Morgon.
Jag brukar aldrig bli kvar i sängen. Jag har ingen ro i kroppen för sånt, men just idag blir jag kvar en stund. Jag ligger utsräckt i sängen och tittar bort på de två snygga gitarrerna som står så inbjudande och bara väntar på beröring.. Sedan tänker jag på de nya kuddarna som kom igår, som skall packas upp och det skall bäddas rent och sedan skall jag prova dem. Känna om de verkligen är så sköna som utlovats.
I rummet bredvid har det vaknats. Jag tänker på vilken fin kväll vi fick ihop igår jag och min tonåring. Sedan ringer telefonen. Det är han. Han undrar om frukosten, om jag åtminstone kan komma in med kaffe iallafall. Efter en kort ordväxling där det sista jag säger är att jag väntar på samma sak, bryts samtalet.
Jag går upp. Han dyker upp i köket rätt snart. Sömndrucken, orkeslös, precis som han bär en hel värld på sina axlar. Han säger; "Jag måste sätta mig ner" och så gör han det. 
Vi äter ihop sedan. Pratar om dagen. Pratar om vad vi skall göra innan A kommer hem i kväll. Eric får sina "uppdrag", men protesterar inte högljutt. Antagligen finns inte orken till det. Jag tänker på mig själv när jag var tonåring. Minns att det faktiskt var ganska jobbigt. Han säger "Jag måste tyvärr gå och lägga mig igen, känner mig nästan yr, men jag städar sedan.."
Jag blir själv i köket, följer min sons steg in till hans rum. "Det här kan bli en bra dag" tänker jag. En riktigt bra dag!