Ännu inte över

Ibland blir man påmind om hur skört livet är.
Tänkte på det i kväll när jag tog en promenad i området där jag bor. Jag hade sovit en stund i fåtöljen sittandes.  När jag vaknade upptäckte jag att solen sken utanför  mitt fönster.
Det hade blivit varmt och de där strålarna värmde så skönt trots att klockan blivit drygt sex.
Jag tog in dofterna och ljuden. Vårens dofter och ljud.
"Det är nu det är som bäst", tänkte jag. Precis i denna pånyttfödelse. Nu när allt ligger framför. Grönskan, förhoppningar och ljuset.

Tittar mig i hallspegeln sedan när jag kommer in.
Jag behöver klippa mig, ta hand om mitt yttre, kanske sova mer, äta bättre och dra mig ur det mesta som jag håller på med, som inte tillför något positivt i mitt liv.
Jag känner mig gammal, jag är äldre, jag ser gammal ut.
De här åren och kanske framförallt de sista har satt sina spår.
Allt är grått, fult och trist.
Men, så tänker jag på det där att våren faktiskt är här och trots att jag hunnit uppleva så många vårar i mitt liv har jag ännu inte tröttnat. Jag vill bara ha mer.
Och i morse när jag körde alldeles för fort på väg till jobbet, inte för att jag hade bråttom, utan för att jag kunde, att jag ville... Då...då i mötande riktning stormade en vit bil mot mig i samma fil. Uppenbart fortare än vad jag körde. Han kom hastigt, var i färd med att köra om bilar framför sig.
Jag hann knappt bromsa in och med bara någon knapp meter, kastade han bilen mot vänster och kilade in sig mellan mig och bilen framför honom.
Just där kunde allt tagit slut för oss, för mig..
Hade det där i tanken under resten av färden till jobbet. Chockad.
Då visste jag att jag ville vara med ett tag till, att det  ännu inte är över.