I don't wanna come down

Jag hade under en längre tid surfat på den där lyckovågen och livet lekte, men en dag för några veckor sedan inträffade något som helt och hållet vände upp och ner på min vardag. Jag gick från toppen till botten på bara några minuter. Det där otänkbara hände mig! Det där som jag liksom var immun emot...
Och dagarna därefter fungerade enbart för mig eftersom att jag hade människor runt mig som trodde på mig, som brydde sig om mig och som helt enkelt fanns där. Just det där att inte stå ensam i livsomskakande situationer är det viktigaste som finns.
Stöttande ord, kärleksfulla meddelanden och långa samtal var det som fick mig att orka att gå vidare. Vad hade kunnat hända om så inte varit fallet? Det där har jag haft möjlighet att så här efteråt fundera på och svaret är; jag vet inte.
Men livet går vidare och man lär sig leva med sina motgångar och framförallt lär man sig något av det. Det är så som jag ser det.
 
Jag kände det redan i morse. Jag var inte riktigt på hugget. Förvisso ett gäng sena nätter, men jag hade varit ledig några dagar och borde vara full av energi. Trots det åkte jag till jobbet idag oinspirerad och håglös. Dagen hade förutsättningar som att bli en "riktig klisterdag". En helt igenom dålig dag.
Men,
så händer det där som förändrar allt och det precis när man minst anar det. Som ett första pris på  tävling, ett erkännande och en upprättelse. Allt är helt plötsligt så ljust så att det bländar och gör mig totalt oförmögen att både ta in och ta emot. Som att allt är uppe i det blå. 

Det finns inget bättre än när det vänder. Den där känslan..den där känslan. Plötsligt händer det och det blir liksom ljusare igen och då i den stunden vet man att man aldrig vill komma ner igen.