Hello friend, how has it been?

April gjorde allt rent och vackert. Nu har vi allt fint att se framemot. Innan vi vet ordet av är maj slut och vi har sommarmånaderna här på riktigt.
Och inatt lyssnar jag på Amy och jag förundras över den där rösten. En sån enstående artist.
Och jag tänker på att vi har den nya tiden framför oss. Att allt gammalt skall bort och hur förväntansfull jag ändå är att möta ännu en sommar.
Jag tänker på vänner och vänskap och hur lyckligt lottad jag varit som haft möjligheten att lära känna så många fina människor kring livets väg. Några har blivit vänner för livet. Andra var livsviktiga under den period då man intensivt umgicks.

Amy sjunger så lidelsefullt vackert och förklarar:

"Though we've changed in our endeavors
I found we still have some things in common"

Det där pratar med mig. 

Och precis som att sommaren innebär så många möjligheter till nya möten, nya bekantskaper, nya vänskapsband som skall knytas, så är det uppbrottens tid. Så har det alltid varit.
Man skiljs åt och man tror att man skall hålla kontakten, men så blir det aldrig. Förr hade jag svårt för det där. Det gjorde ont att skiljas. När polare flyttade för det där nya jobbet,  Stack för att de skulle börja plugga, de skaffade familj, osv. Man lär sig med tiden att det är så. Man lär sig att förtränga. Minns hur en vän för länge sedan tog farväl med orden; "Goodbye forever". Det kändes hårt och brutalt då. Det tyckte nog alla. Idag förstår jag innebörden. Ibland måste man bara göra saker för att gå vidare. Till och med förtränga och ta slutgiltigt farväl.